The Special Two

Är återigen hemma efter min mini-semster i Jönköping. Hälsade på min barndomsbästis Alma. Så himla roligt! Vi räknade ut att vi inte setts på fem år, men ändå var det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Vi har tillsammans genomlevt bl.a. högstadiet aka den pinsamaste tiden i livet. Och nu sitter vi här med våra respektive utbildningar, vissa har just fått jobb med andra (läs jag) fortfarande söker för fullt. Trots att mycket har hänt, vet vi fortfarande var vi har varandra. När man känner någon så bra, eller när den andra vet så mycket om en, och man har gått igenom allt med varandra tror jag att det är omöjligt att INTE vara kompisar. Vi bestämde iaf att det inte ska gå fem år till nästa gång vi ses.

Att söka jobb är en väldigt psykiskt och fysiskt påfrestande process. Och jag som är en väldigt känslosam-bergochdalbana-person i vanliga fall, får det inte lätt alla gånger. Man kastas runt mellan bra besked och mindre bra besked, men det tar sig. SAKTA men säkert.

Ester är i Bryssel. Jaha, kul för henne. Det är hon värd, verkligen...

Tur iaf att det är värd hockey mest hela tiden. Då jag tidigare bott i värmland har jag alltid hejat på FBK, men åren i Luleå gjorde mig till ett troget Lule-fan. Men nu när FBK möter Skellefteå känner jag, som den norrlänning jag är i hjärtat, att jag smyghejar på SAIK. Inte riktigt okej.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0