Rebecca

Jag trodde att dagarna skulle lugna ner sig och inte vara lika intensiva såhär inne på åttonde veckan i HK. Lugnare dagar= lättare att skriva blogg. Jag hade fel. Under en dag gör vi fortfarande mer än vad man vanligtvis gör under en vecka, vilket gör det sjukt svårt att ens återberätta en dag. Siri är iaf här nu. Hon kom med världens överraskning, och jag är så glad för hennes skull!

Idag har S, B och D dragit till Big Buddha. Jag har redan varit där en gång, och ska dra dit när min familj kommer så idag har jag lite egen-tid, vilket inte är särskilt vanligt, innan det är dags att möta upp mitt gäng för middag.

Igår överraskade tjejerna med karaoke, som en sen födelsedags-firning (?). Jag har tydligen "tjatat sen vi kooom om att sjunga karaoke" och igår fick jag min önskan uppfylld. Sjunga kan ju vara det roligaste jag vet och det är någonting jag saknar här. Hemma i Sverige sjunger jag typ hela tiden när jag är ensam; hemma, när jag diskar, duschar, städar, chillar. Men här! Man är aldrig själv, vart man än är, är det alltid någon annan där. Är jag själv på mitt rum, som nu, vet jag att ca 5 cm från mitt skrivbord på andra sidan väggen bor det andra som nog inte skulle uppskatta om jag tog ton. Gjorde ett tappert försök att joina skolkören, men tyvärr krockar körens träningstid med en av de få lektioner jag har i veckan. Skit.

Vi har bokat våra resor i december. En vecka i Bali, en vecka i Malaysia och sen jul och nyår i Thailand. Sweet.

Håller även på att styra upp planen "skjuta upp hemresa så länge som möjligt". Magda och crew lämnar Sverige för Thailand exakt samma dag som vi lämnar HK, vi möts i luften. Eftersom jag inte har "något att komma hem till" förutom att bli vuxen, styra upp jobb och ta tag i mitt liv håller jag på att kolla upp om det är möjligt att boka om min hemresa och stanna två månader i Thailand med härligt gäng och leva livet. Liksom sista chansen att göra "nåt galet", känns som att det är värt att försöka passa på när jag ändå är här. Jag menar hur ofta är man i Asien?

Har ju numera rött hår. D: "Rebecca, det känns verkligen bra, mycket mer som du", B:"Ja du ser ju mycket nördigare ut". Vet inte riktigt hur jag ska tolka detta, men jag trivs iaf med mitt nya hår. Skönt med en förändring. Jobbigt att få så mycket uppmärksamhet av kineser bara för att man är blond, vissa verkar aldrig ha sett blonda personer förut. Jag trodde att det skulle lugna ner sig nu med det röda håret, men nej. Folk fotar oss hela tiden (vissa i smyg och andra mindre diskret). Man undrar liksom vad ska de göra med bilderna, typ visa sina kompisar: "Kolla jag såg spöken idag". Men man blir typ så "van" att man inte pallar bry sig, utan vi posar bara istället. Snap.

Jaja, vilka problem. Nu ska jag ta tag i mig själv, dricka upp kaffet och kamma till mittbenan. Later

Bild på hår till mamma: