Rebecca

Ja just ja, jag är hemma. Och jag måste säga att det är UNDERBART! Jag har haft det så himla bra i över fem månader i Asien. Och då menar jag SÅ HIMLA BRA! Underbart. Har verkligen njutit av livet, ätit god mat, myst i stekande sol/solnedgångar, badat, snorklat i både hav och pool, blivit masserad, ridit elefant, åkt jetski, shoppat, blivit piercad, skrattat mycket, känt mig som en jätte mest hela tiden (tills mina jättekompisar Magda och Vicky kom), sladdat moppe (och känt mig ung igen), läst böcker, träffat massa härliga människor, ätit ännu mer god mat, spelat biljard, hängt i hängmattor, blivit proffs på att äta med pinnar och haft öroninflammation några gånger. Det sista var mindre kul, men det är nåt man får ta när man hela tiden leker som ett barn i allt vatten man hittar. Men det är skönt att vara hemma. Återföreningen av familjen Nilsson aka den bästa familjen i världen var känslosam. Inte så förvånande för någon; med mig i spetsen är vi en ganska känslosam familj/släkt. Det finns alltid en anledning att gråta (oftast av lycka). Så jag chillar på hemma. Leker med barnet Ester som numera har körkort och en egen splitterny bil (eller hon tror att den är hennes, fast alla vet att vår tredjebil alltid är barnens bil, och eftersom jag är äldst bestämmer jag, och jag bestämmer att den är min), jammar med den som för tillfället råkar befinna sig vid instrumenten (de har köpt massa nya instrument när jag varit borta, och det är ju kuuuuul!), myser med mamma, dansar vals med Josef, försöker fortfarande (har försökt i 23 år nu) slå ner Isak och skrattar åt pappa när han drar sina "roliga" skämt. Puss. Best family ever.